Jag är för att språket utvecklas. Att det tillkommer nya ord som beskriver det befintliga ordets innebörd bättre. Ungdomars språk, utländska influenser, slang och att orden helt enkelt följer med i samhällets utveckling framåt. Av samma anledningar uppmuntrar jag även till att vi förkastar ord. För att några helt enkelt inte behövs längre, blir omoderna eller att vi med nyvunnen kunskap och möjligheter till bättre spridning, faktiskt numera vet att tidigare använda ord, brukats fel. Många av oss har förmodligen sagt dem mot bättre vetande, snarare än av ondo. 

Jag tänker på hur tankarna jag läst i breven från min farfar till sin mor från mitten av 1900-talet, när han reste runt jorden som ung. Hur han iakttog omvärlden utifrån att han aldrig hade sett något annat än sin hemstad förut. Att hans världsbild, förståelse och vokabulär kom att helt förändrades med tiden och livet han levde sedan dess.  Jag tänker på hur Astrid Lindgren, med sitt mycket goda hjärta, valde att benämna Pippi Långstrumps pappa som ”Negerkung”. Hur jag och mina klasskompisar kunde ropa ”CP” i skolan, trots att de flesta av oss varken förstod vad ordet innebar eller varför vi sa det. Ingen av oss ovanstående visste helt enkelt bättre. Alla exempel på hur människan och språket går framåt, tur är väl det! 

Sakta men säkert utvecklas vi tillsammans med vårt språk. Om vi bara ger det tillräckligt med tid. Samtidigt finns det väl inget som hindrar att vi pushar då och då. Uppmärksammar oss själva på hur vi använder språket, när många av oss inte längre hör, då det förmodligen mest sagts med grund i gamla invanda mönster.

Det jag tänker på just nu, och varför jag skriver… Det är något som ligger mig nära hjärtat och som alltid skär, eller åtminstone skaver i mig (beroende på hur det har sagts), är användandet av meningen; Jag tar livet av mig. Det sägs ofta så lättvindigt, flyktigt och enkelt. Som en reaktion på en försenad buss eller besvikelsen för ett regnigt väder. 

Allt som sägs behöver förstås inte vara politiskt korrekt, men ibland kanske vi kan påminna oss själva att bli lite mer, up to date. Vi vet idag att självmord/suicid är den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa. En tragedi för den drabbade, anhöriga och samhället. Kanske att vi i alla fall kan skippa åtminstone några av de tillfällen när meningar om självmord bara slinker ur. För i ärlighetens namn sker det nog mest av gammal vana, för ingen kan väl säga att det beskriver det ni vill förmedla särskilt perfekt, eller hur?

Tack för ordet.

Helena