Gräv där du står
Fördelen som aktiv föreläsare inom psykisk hälsa är att jag får vara ute i så många olika grupper och miljöer hela tiden. Alla mina möten med människors berättelser bidrar till att, dels jag själv får mer kunskap och dels att jag kan se samband och gemensamma tankar som jag i min tur kan dela med mig av till fler.
Mitt ständiga mantra är att jag vill göra ämnet psykisk hälsa så tillgängligt som möjligt för så många som möjligt. Där egentligen alla mina mänskliga möten med sina respektive infallsvinklar håller mig ständigt på tårna och fortsatt inspirerad. Jag märker hur mitt intresse gång på gång vill fånga in och hitta mänskliga beteenden som vi kan samtala kring, förstärka, förändra, lära av, lära om, lära nytt med mera.
Just nu är jag inne på, gräv där du står. Inte svårare än så. Du behöver inte förändra världen för att dina insatser ska räknas – snarare tvärtom. Dina medmänskliga insatser gör förmodligen störst skillnad allra närmast.
Jag vet inte om det är för att vi får mer tydlig tacksamhet för en gest vi ger till någon på mer tydligt avstånd. Vi kanske till och med får betalt för den? Eller bara en kick tillbaka till oss själva för att vi gjorde det där lilla extra? Kanske är det känslomässigt jobbigare med att finnas för dem som är oss nära. Eller så har vi helt enkelt svårare att se vad som behövs för att vi våra närmaste för nära? Vi saknar distansen. Alternativt tar vi varandra för givna på ett annat sätt. Vi är ju ändå där.
Tidigare i mitt numera uppbrutna äktenskap var jag gift med en läkare. Jag minns hur han, under en period när vi hade det som allra mest ansträngt hemma (av flera anledningar), sa att han vill ta några fler jourer. Det var förvisso mitt under pandemin för att göra historien rättvisa, men det var också utöver en redan extremt hög arbetsbelastning. Jag tänkte, och sa, något i stil med, jag fattar inte ens tanken? Lever du och jag i samma äktenskap? Typ. Han svarade med att han med sina arbetsinsatser gjorde någonting som var bra för mänskligheten.
Jag förringar inte min dåvarande mans betydelsefulla arbetsinsatser. Han tillsammans med många andra i sjukvården gjorde förstås fantastiskt mycket bra. Men, liksom jag svarade honom då, ”Du är förmodligen inte den första läkaren i historien som har försvarat sin höga familjefrånvaro med just den meningen som du använde nu.”
Han jobbade inte mer än tidigare avtalat den hösten, så ingen skugga över honom. Men nu, tack vare mitt nuvarande engagemang i Always Mind, med deltagarnas berättelser och med mina egna fler livserfarenheter in i mänsklighetsbanken, vet jag hur lätt det är att vi människor tydligen tycks hamna där. Att vi i vår vilja att göra gott lätt hamnar långt bort.
Missförstå mig inte nu, jag vill förstås inte att vi ska sluta göra bra saker för de människor som befinner sig längre ifrån oss. Men jag tror mig ha förstått hur det, tillsynes lilla, i den närmaste kretsen, är det som på sikt skapar störst skillnad!
Det kan alltså vara värt att ta ett steg tillbaka ibland och försöka se på själv och sina nära på lite avstånd. Vem behöver mig, till vad? Lite till? Oavsett vem det är, börja allra närmast. Människor som mår bra, tenderar nämligen även att få andra att må bra. Det blir ringar på vattnet. Så gräv där du står och förändra gärna världen, men börja inifrån och ut.
Helena Reje
