I Lars Winnerbäcks låt ”Hugger i sten” finns det en mening som har följt mig sedan jag hörde den första gången. Den slog liksom an. Förmodligen för att jag själv söker mig ut till vattnet eller skogen när jag är stressad. Där kan jag andas fritt. Jag behöver komma ut och bort från stadens, telefonens och datorns brus.

Ofta finner jag mig då vara ganska ensam. Vilket förstås är en del av hela poängen vilket gör mig tacksam. Men det är ju lite paradoxalt det där. Att vi är så få som är där. I alla fall samtidigt. I mitt huvud hör jag lyriken i musiken och tänker på hur väl orden passar in.

”…det vimlar av stressade människor i stan. Men det är tomt på strandpromenaden.”

Så vackert men samtidigt något så sorgligt i det motsägelsefulla.Tänkvärt. Och en påminnelse av vikten att checka ut från stressen och checka in var än just du finner stillheten 🤍.