För några år sedan sprang jag in i kortspelet, More than one story. Eller sprang och sprang, jag befann mig på Spa-anläggningen Yasuargi utanför Stockholm, så ja mitt springande var nog mer ett tassade i deras tofflor och morgonrock. Men hur som helst, i presentbutiken fann jag det här just nämnda kortspelet och jag plockade genast på mig flera ex.
Korten uppmuntrar till att vi ska ställa andra frågor till varandra än de kanske mest vanliga. Och på så sätt komma våra medmänniskor närmare. På kortlekens baksida står det följande ”More than one story är ett kortspel utvecklat för att bygga broar mellan människor i alla åldrar, från alla bakgrunder och kulturer”.
Anledningen till att jag köpte fler var dels för att presenten kändes ypperlig. Så fint att ge bort. En liten förpackning med värdefull vänskap typ. Men även för att jag håller en del workshops och tycker att spelet bidrar till fina samtal och lära känna-stämning i gruppen.
Låt mig ge några exempel på vad det kan stå för fråga på ett kort och som du som har kortet i din hand får möjlighet att ställa till en kollega, vän, kurskompis eller lagkamrat.
- Berätta om något du äger som är speciellt för dig.
- Berätta om ett minne från skolan.
- Berätta hur en bok eller film har påverkat dig.
- Berätta om en talang du har och hur du använder den.
Ja, det var några exempel. Och efter att ha använt spelet i såväl privata sammanhang som i olika arbetsgrupper så kan jag verkligen gå i god för att det blir så intressanta samtal. Många gånger upplever jag att såväl avsändare som mottagare av berättelserna blir lite förvånade. Det blir verkligen nya ämnen. Inte det som man vanligtvis samtalar kring. Jag minns så väl en kvinna, säg 60+, som svarade på frågan; Berätta om något nytt du skulle vilja göra. Kvinnan funderade en stund. Lite drömskt kan man nog säga. ”Jo, jag åker förbi en skytteklubb varje gång jag åker till och från arbetet. Eller rättare sagt jag passerar skylten. Det har jag gjort i snart 30år … Jag har alltid funderat på hur det skulle vara att svänga av där och kanske ge sig på att pröva någon gång.” Sedan var hon tyst en stund innan hon la till, ”Men det känns ju lite tokigt”.
Hela gruppen var rörande överens om att det inte var särskilt tokigt, men om hon prövade att svänga av vägen där vid skylten någon gång, så skulle det i alla fall räknas som väldigt modigt. Det gick inte mer än en eller kanske två veckor efter min föreläsning (för gruppen där kvinnan ingick), så damp det in ett mejl till mig: Tack Helena. Du ska veta att jag anmälde mig till en nybörjarkurs i pistolskytte igår.
Så inspirerande. Det är aldrig för sent att lära sig något nytt.
Helena
