Jag ska erkänna att jag är svag för metaforer. Metaforer i allmänhet, men inom ämnet psykisk hälsa i synnerhet. De hjälper oss att få en uppfattning om något som annars kan upplevas abstrakt.

I psykiatrikern Ullakarin Nybergs Ted Talk från 2020 – How to talk about suicide, inleder hon med att säga följande, fritt översatt:

”När man arbetar med självmord, är det viktigt att fokusera på livet. För när allt kommer omkring så är det ingen som tar sitt liv för att de längtar efter att dö utan de gör det för att de inte står ut med sitt lidande.”

Hon beskriver vidare hur vi kan tänka och därmed agera när vi har någon omkring oss som vi misstänker har drabbats av psykisk ohälsa. Och som en följd av sitt dåliga mående eventuellt har börjat tänka farliga tankar. Sådana som att det förmodligen skulle vara bäst för sin omgivning om hen försvann.

Nu till metaforen. Föreställ er att den här människan som vi har omkring oss och som kämpar med sitt inre mående har en känsla av att hen har ramlat ner i en grop. En djup, trång och mörk grop där hen upplever sig vara alldeles ensam. Omgiven av känslor som rädslor, ångest, depression och vissa fall ont om luft. 

Ullakarin frågar retoriskt; Vad tror ni att personen i gropen längtar efter? Kan det vara undvikande? Avståndstagande? Irritation? Eller allmän tystnad? Oh no! Jag reflekterar över den vanlig tankevurpa som omgivningen ofta gör här. Såsom att, hen vill säkert vara ifred. Det finns nog någon annan som känner personen bättre. Vill det sig riktigt illa, men inte helt ovanligt, kanske någon av oss tänker att det är så trist att hen har blivit så låg och isolerad. Jag orkar då inte bjuda till något mer…

Känner ni igen er? Vi låter bli att störa. Av olika anledningar. Men med metaforen gropen i åtanke så förstår man snabbt hur oerhört förödande det kan vara. Hur ensamt det kan kännas i den där gropen. Först och främst i relation till sin egen situation. Men därtill i förhållande till omgivningens agerande. Känslan av att gropen blir allt kyligare blir tydlig. Mer skrämmande. Efter en tid, kanske till och med uthärdlig?

Om du går till dig själv, vad skulle du allra helst önska dig om du befann dig där nere i gropen? Förmodligen att någon upptäcker dig. Egentligen vem som helst. Att någon visade dig att du inte är vare sig bortglömd eller lämnad åt ditt öde. Allra helst skulle vi nog önska oss att någon person vågade komma ner. Såg oss och för en stund delade den plats där vi hamnat. Fråga oss genuint. Vad har du varit med om? Hur i all sin dar hamnade du här?

Ullakarin menar på att alla kan. Och att det inte handlar så mycket om vad vi säger eller gör. Utan någonting är alltid bättre än ingenting. Att vi visar att vi finns.

Det finns inga krav på oss som medmänniskor att vi ska lösa den drabbades problem. Det kan vi inte göra, något Ullakarin också understryker. Hon uttrycker det som så, att det handlar mer om att visa vad som gör livet värt att leva än att ta bort det motsatta.

En annan sådan där bra saying under talet. Som förövrigt innehåller många bra citat, är;

”Det är inte våra tankar som dödar oss, utan det är våra handlingar.”

Med det sagt uppmuntrar hon lyssnarna till att vara uppmärksamma på sin omgivning. Upplever vi förändrade beteendemönster hos personer omkring oss ska vi inte vara rädda för att agera på det. Såsom koncentrationssvårigheter, aptitlöshet, ledsamhet, ensamhet, alkohollukt eller viktförändring. Våga kliva fram. Våga visa att vi finns.

Återigen och avslutningsvis. Föreställ er gropen. Och ställ frågan till er själva; Vilken medmänniska vill du vara till den person som har hamnat där nere på gropens botten. Är du den som tar långa omvägar? Den som låtsas att du inget ser? Eller är du den personen som faktiskt klättrar ner?

Helena