Det livsviktiga samtalet
Det finns en tendens i vårt samhälle att välja passivitet när det kommer till misstänkt psykisk ohälsa. I rädslan för att eventuellt göra fel väljer vi istället att inte göra någonting alls. Med största sannolikhet av ren välvilja. Och av osäkerhet. Men det är faktiskt så att det alltid är bättre att göra något. Samtalet är en av de absolut bästa verktyg vi har för att ta hand om vårt psykiska mående och inte minst i preventivt syfte för att rädda personer från suicid.
Enligt organisationen Suicid Zero känner 7 av 10 personer någon som just nu går med självmordstankar. Samtidigt menar många att de känner sig obekväma i hur de ska hantera misstankarna om att någon går med dessa funderingar. Ett inte helt enkelt samtal. Anledningen till det har förstås ett visst mått av individualitet men historiskt sett har ju inte direkt ämnet psykisk ohälsa och suicid varit på var mans läppar. Okunskap, tabun och stigmatisering är väl några av förklaringarna. Tydliga samtalsbarriärer från såväl den drabbade som dess omgivning.
Förändringens vindar är dock i luften och samtalet är nu efterfrågat om än inte etablerat. Att samla den typen av samtalserfarenheter tar tid, förmodligen flera generationer. Med det sagt är det inte svårt att förstå att ett så känsligt ämne som suicid och som dessutom bär på en försvårande historik, gör att samtalet fortfarande upplevs som ett område många inte tycker sig behärska.
Däremot kan vi alla göra så mycket mer än vi tror. För att visa på hur? Och för att stötta upp människor som önskar ta det här samtalet, har Suicid Zero nyligen lanserat en miniserie av utbildningsfilmer. Filmerna går under namnet, Våga fråga Pocket, och innehåller fakta, frågor och förhållningssätt att ha med sig inför ett känsligt möte. 6 filmer, totalt 20 minuter som jag tror kan hjälpa de allra flesta att parera sin upplevda osäkerhet.
Framförallt en tiltro till oss själva. Heja alla!
Helena
