Igår lyssnade jag på Louis Armstrongs låt What a Wonderful World. Att det var mammas favoritlåt säger egentligen väldigt mycket om vem hon var. Det var verkligen så hon såg på världen. 

Jag vet att hon i en tidningsintervju en gång fick frågan; Vad inspirerar dig? Hon svarar journalisten som att hon knappt förstår frågeställningen. 

”Inspirerar? Ja, allt! Det kan vara doften av syren, en melodislinga i en låt. Eller som i morse när jag läste ett fantastiskt förord i en bok.”

Tidningen coachen

Jag tänker på hur hemskt det måste ha varit att bli berövad på allt det där  som man älskar allra mest! Att inte längre kunna uppleva sin omgivning så som den en gång var. Dess färger, läten, dofter. Att inte kunna frambringa vare sig glädje eller tårar. Att inte längre ha tillgång till de där känslorna som man vanligtvis alltid haft en nära relation till. I mammas fall en betydelsefull del av hennes person. Eller rättare sagt allt det som var signifikant för just henne. 

Jag tänker på det där mörkret som mamma genom livet hållit på avstånd. Alldeles ensam. Mycket tack vare ett utöver det vanliga, starkt ljus! Och ett jädra anamma, ett uttryck som mamma nog gärna själv skulle ha använt. 

Mamma duckade inte för kampen mot mörkret. Snarare tvärtom. Men det var en strid som vi runt omkring henne inte hade tillgång till. Ett krig som hon, medvetet eller omedvetet, valde att utföra ensam. En duell som hon en dag förlorade.

Det var den 10 augusti 2012 som mamma inte orkade mer. Mörkret släckte hennes ljus. Och hon stannade därmed sin egen tid. 

Idag är alltså dagen som mitt liv fick ett före och ett efter. Dagen då det kändes som att jag åldrades minst 100 år. Dagen då jag förstod att inga människor är odödliga. Inte ens mammor…

Så med de här orden vill jag hylla vår kärleksfulla, levnadsglada, öppenhjärtliga, karaktäristiska, humoristiska, färgstarka, skrattet i mungipan-mamma. 

Jag vill också skicka en hälsning till alla er som på något sätt just nu kämpar med psykisk ohälsa. Försök att våga bjuda in er själva i någons kamp eller orka bjuda in någon annan i er egen strid. Allt är tillåtet. Inget är för litet. Fortsätt att slåss. Det är en lagsport. Det kan handla om liv eller död. 

”Yes, I think to myself, What a wonderful world” 

❤️

Helena