Det kan vara bra att känna till att vi idag även pratar om existentiell hälsa när vi pratar om människors mående. Existentiell hälsa kan beskrivas som, förmågan att känna mening med livet, och påverkar på så sätt vårt psykiska välbefinnande. Kort och gott, det påverkar hur vi mår.
Forskning visar att insatser för en god existentiell hälsa leder till ökad livskvalitet och stärker människors möjligheter att hantera livets svårigheter. Nyligen gav regeringen Folkhälsomyndigheten uppdrag att utveckla arbetet med den existentiella hälsan (april 2024). Bakgrunden är att många patienter i vården visar på bra mätvärden men uppger att de ändå inte mår bra. En saknad av något utöver det mätbara. När jag lyssnade på Anders Rosengren, professor i molekylär biologi, på sitt besök i Louise Epsteins podd (I hjärnan på Louise Epstein) berättar han hur det i termer av existentiell hälsa kan vara värt att hålla sig till det vardagsnära. Det finns en poäng i att skilja på meningen MED livet och meningen I livet. Skillnaden var kanske inte glasklar för mig just då när jag hörde det, men kom att landa i mig i gårkväll.
Så vad hände i gårkväll?
Jag hämtade min snart tonåriga dotter på hennes dans. Hon hade en fantastisk energi när hon hoppade in i bilen. Påtagligt positiv energi med tanke att det var en relativt sen, mörk, kall torsdagskväll i mars. Vi började åka hemåt (jag skulle lämna henne hos hennes pappa). När vi kom till rondellen där vi vanligtvis svänger höger, fick jag ett infall. Jag vände mig mot passagerarsätet och frågade min dotter, ska vi svänga vänster? Alla som har tonåringar hemma vet att den frågan inte kommer med ett givet svarsalternativ… Drömmen om ett “ja” kan lika gärna bli ett definitivt “nej” med en stark kommendering om att “ta henne hem så fort som möjligt”. Kanske med en suck och huvudskakning som förstärker den förmedlande känslan av att frågan var helt uppåt väggarna. Igår tittade min dotter på mig, lite eftertänksamt. Jag såg in i den där busiga, levande blicken som jag har mött från tid till annan i hela hennes liv. Och efter en liten tid svarade hon mig med ett piggt “ja!”
I magen virvlade lyckovirveln och jag svängde snabbt vänster, satte på farthållaren, lämnade över valet av musik till min dotter och höjde volymen. Jag sa till min dotter, att nu kör vi tills den här vägen tar slut. Vi körde på en enslig 80-vägsträcka (jag visste att det skulle komma en rondell så småningom 😉), genom kompakt mörker och med vita snöflingor flygande runt bilen och sjöng i kapp med volymen på musiken. Vi kanske var ute och körde i en halvtimme innan jag släppte av henne igen på gatan utanför sitt andra hem. Där och då förstod jag vad Anders Rosengren menade! Det vi gjorde nu – det är såklart det som är meningen I livet. I mitt liv. 30 minuter fångad kärlek, relation och upplevelse. I all sin enkelhet, mitt i vardagen.
With love Helena
