En sak som jag tycker är viktigt att komma ihåg i debatten om psykisk ohälsa. Ja, i det här fallet menar jag faktiskt just ohälsa. De som följer mig mer vet att jag oftast talar om psykisk hälsa, då vi alla har båda delarna i oss, välbefinnande och ohälsa. Ljus och mörker. Men i den här delen av debatten eller kanske snarare dialogen som jag nu hänvisar till menar jag just ohälsa.

Många röster i samhället, medialt och i vardagen, menar att det är bra att vi pratar mer om psykisk ohälsa idag. Jajjemensan, håller helt med. Att det är mer öppet. Oh yes. Att vi börjar få bort tabun och så vidare. Instämmer fullt. En riktning i samhällsklimatet som bara är att uppmuntra. Vi är på rätt väg.

Men, när det sägs ”Ja, ALLT handlar ju om att ta bort tabut”, ställer jag mig lite mer avvaktande. Nästan så att jag skickar upp en liten varningsflagg! Inte för att personen som sagt det här (eller snarare personerna då det sägs ganska ofta) menar något illavarslande. Nej, inte så. Men jag personligen har en stor respekt för det sköra i vårt inre mående. Jag tycker att det är viktigt att inte underskatta att det är vårt allra innersta vi talar om. Där är det väldigt privat. Att plocka fram det i luften kommer alltid att vara känsligt, trots minskade tabun. Det kommer att komma med en viss svårighet. För när det handlar om vårt innersta är vi alla sårbara.

Hur mycket vi än förändrar samhällsklimatet så måste vi vara varsamma med varandras inre ömhet. Det kommer aldrig att bli detsamma som att prata om yttre fysiska smällar. Därmed inte sagt att vi inte hela tidens ska sträva efter att bli bättre på att fånga upp och ta om hand om den psykiska ohälsan. Oavsett vilken relation vi har till den (som drabbad, nära anhörig, kollega, lärare, chef). Eller det är snarare det vi SKA lägga fokus på. Minskade tabun är en del, men inte allt.

Några som fångar in precis hela det här ovan förda resonemanget är Pernilla och Bianca i filmklippet från Wahlgrens värld nedan. Här i bilen när de pratar om ätstörningar visar de mer än vad jag trodde ens var möjligt att illustrera/filmatisera om psykisk hälsa och den psykiska ohälsans sårbarhet. Till att börja med allt ljus dessa två personer sprider runt sig. Tillbaka till min grundtes: Vi har alla både ljus och mörker i oss! Psykisk ohälsa är INTE ett lika med tecken för enbart mörker.

När Bianca och Pernilla som mor och dotter här tillsammans med ätstörningens osynliga men samtidigt så otroligt tydliga närvaro, kan jag inte säga annat än att det är briljant (och därtill dessutom på riktigt!). Och trots att de med denna skildring av den sanna verkligheten, bryter ner alla tidigare tabun brutalt (wow, hatt av!), gör det ändå så fruktansvärt ont…

With love Helena