Jag pratade idag med en mycket god och gammal vän, vi kan kalla henne Å. Eftersom jag är lite äldre en min vän har jag faktiskt känt henne i hela hennes liv, och därtill nästan hela mitt. Efter att Å under längre tid tryckt undan sin inre röst som försökt säga till henne att gå åt ett annat håll än det hon hade riktat in sig mot, hade hon nu tillslut lyssnat. Hipp hipp hurray! Men låt mig berätta mer.

Inledningsvis när den inre rösten presenterade sig för Å, tryckte hon undan den. I ärlighetens namn var hon nog knappt intresserad av att höra dess åsikt. Kanske rent av utgick från att den hade fel. Hon beskrev det själv som att när hon hörde hur det knackade på den inre dörren så var hon fast besluten om att inte öppna. Med en rädsla för vad som 1) fanns bakom och 2) att hon inte skulle kunna ha kraft nog att trycka tillbaka det som eventuellt visade sig där. Bättre att helt sonika låtsas som att hon inte kände till att en eventuell meningsmotståndare hade flyttat in inne i henne.

Ett förhållningssätt som fungerade över tid. Eller fungerade och fungerade, jo det gjorde det ju faktiskt under en tid. Likväl som det inte gjorde det under en annan. Men kanske behövde veckorna, månaderna och åren gå för att Å skulle börja höra den där knackningen på dörren igen. Den som under lång tid nu hade börjat passera som ett allmänt vardagligt bakgrundsljud som pågick mest hela tiden och som hon inte ens kunde särskilja ut från allt annat brus.

Men när hon tillslut hörde den där stilla knackningen igen, befann hon sig på en annan plats. En annan plats i livet och en annan plats i sig själv. Förutom att hon återigen nu registrerade den där rösten som bad om att få göra sig hörd, fann hon modet nog att låta den få utrymmet att komma fram och berätta. Hon öppnade således dörren, beredd och kanske till och med lite nyfiken på, att få höra vad som önskades säga. Mycket riktigt fanns där både motiveringen och förklaringen till varför hon mådde som hon mådde och riktningen stod därmed tydlig – hon var ju på väg åt fel håll. Hennes rätta väg var en annan. Å kunde nu både höra och se vad hon behövde göra.

Därefter kom de följande besluten och aktionerna förhållandevis lätt. Och det näst bästa, utöver dörröppningen och riktningsbytet, var hennes efterföljande kommentar;

”Man får inte heller glömma bort, att inspireras av sig själv!”

Det är min vän det. Så mycket girlpower och så mycket inspiration! Och tro mig när jag säger det, att det har passerat några riktigt mörka dagar och inre resor innan den här dagen. Ibland behöver vi förmodligen känna kontrasterna och få nya referenspunkter för att klara av att förstå vad vi behöver göra. Och som Å också brukar säga; Egentligen är livet så enkelt, men vi gör det så svårt.

Med det sagt, en reminder till oss alla, att det är aldrig för sent att öppna en dörr, att lyssna på en inre röst och att välja en annan väg. Ibland måste det bara få ta lite tid.

Med kärlek, Helena