Människan har funnits på jorden i ungefär 200 000 år, vilket innebär i praktiken att det hittills har levt 10 000 generationer. Anders Hansen, hjärnforskare, gör i SVT´s serie, Din hjärna, ett tankeexperiment med alla läktarplatserna i Globen. Dessa är nämligen fiffigt nog 10 000 st. Så när Anders placerar en människa på varje stol så får varje person symbolisera en generation.

När Anders ställer frågan om; Hur många generationer (d.v.s. bildligt talat personer) har levt på jorden med elektricitet? Så ställer sig 6 personer upp.

På frågan hur många generationer som har haft bil? Blir de stående personerna bara 4st.

Sist ut, hur många har levt hela sina liv med en smartphone? Yes, svaret är knappt en generation. Endast 1 person står därför upp.

De allra flesta generationer som har levt sitt liv på jorden har gjort det i en helt annan verklighet – Ute på savannen, som jägare och samlare. Då levde vi i grupper om 150 personer, där hälften dog innan de hade fyllde 10 år. Medellivslängden var knappt 30 år. Och de vanligaste dödsorsakerna var svält, sjukdom eller att helt enkelt bli ihjälslagen.

Antal personer som aldrig ställde sig från sina stolar beskriver bildligt en hel del om varför vår hjärna inte har hunnit anpassa sig till den moderna världen vi lever i idag. Den har liksom hamnat på efterkälken… Och med den förståelsen blir ämnet, psykisk hälsa, än mer intressant tycker jag. För när det handlar om att lära oss förstå och möta oss själva och varandra i vårt psykiska mående. Så finns det en inte helt oviktig parameter i den osynk som råder mellan vår omoderna hjärna och vår nutida omvärld.

Våra rädslor, vår ångest och vår stress tillhör historiskt sätt några av våra allra bästa inneboende överlevnadsverktyg. Dessutom praktiskt nedärvda i våra gener. Samma uppsättning gener som idag tenderar att istället för att, som förr, agera livsuppehållande, idag göra det omvända…

Med det sagt, en påminnelse om hur viktigt det är att lära oss mer. För lär vi oss förstå oss själva och varandra bättre är jag övertygad om att vi tillsammans kan hitta modeller som lär oss hantera och vägleda vår, måhända mossiga, hjärna till den kontext vi verkar och lever i idag.

Tänkvärt.

Helena