Det nya året har tyvärr fått en rekordstart av rapporter där den ena efter den andra visar på en ökad psykisk ohälsa, bland unga, bland äldre, bland sjukskrivna, bland kvinnor och bland män… Jag tror inte att det har förbigått vare sig någon chef, ledningsgrupp, HR-funktion eller lärarkår att så ser samhällsutvecklingen ut. Skulle jag själv sitta i dessa positioner vågar jag påstå att jag snart skulle låtsas blunda eller knappt stå ut med denna ytterligare belastning. Paradoxalt nog en grogrund för negativ stress. Då den ofta uppkommer i samband med att vi känner att våra personliga resurser inte räcker till.

”Vad kan vi faktiskt göra?”

Det jag vill ha mer av (säger inte att det inte finns) är –Vad kan vi faktiskt göra? Ett tema Always Mind har haft sedan starten. Men med de nya vindarna, rapporterna, vetskapen, samtalen, negativiteten och den allmänna frustrationen blir jag än mer angelägen om att utvecklingen från oss på Always Mind kommer att fortsätta gå just så. Än mer! Och med risk för att upprepa mig själv, men vi måste öva. ”Vill vi bli bättre måste vi träna!”

Med det sagt, ni har mitt ord på att Always Mind kommer att fortsätta producera handgripliga verktyg. Därtill en kunskapsbas och en tilltro till den egna medmänskliga förmågan. Så att vi som medmänniskor (grannar, kollegor, föräldrar, klasskamrater, lärare och vänner) vet, vågar och vill göra det vi behöver när situationen väl kräver.

För när det kommer till verkliga case med unika personer, relationer och situationer, då går det inte att använda sig av vare sig dystra siffror i rapporter eller teoretiska handlingsplaner nerskrivna i en pärm någonstans. Dessa fyller säkerligen sin funktion, jag menar inte att vi ska ta bort dem. Men jag tror inte att de uppmuntrar till någon vidare handlingskraft eller initiativförmåga. Utan inger kanske snarare en känsla av hopplöshet eller än värre, en falsk trygghet. En krockkudde som finns installerad i bilen (läs på företaget, i chefsrollen eller i rektorsrummet) men som inte per automatik löser ut när krocken väl kommer.

Ta hand om er, dig själv och dina nära!

Helena